Lagrådsremissen som kan förändra kreditmarknaden 1:a juli 2025
Simon NyströmSimon Nyström
Skapare av SmslånOnline.se
Under lång tid har jag följt och jämfört smslån, belyst möjliga problem och försökt ge en nyanserad bild av denna låneform. Sajten startades 2008 och har sedan dess arbetat för att förmedla saklig information om smslån. Jag konsultar idag också en del i branschen.
Läs mer om mig
I en tidigare bloggpost diskuterade jag de nya reglerna i konsumentkreditlagen, som träder i kraft den 1 mars 2025. Där gick jag igenom både de kommande och redan införda regleringarna och visade, med en illustration tydligare än de flesta, varför ursprungsproblemet egentligen redan löstes 2018.
Nu tar regeringen ytterligare ett steg. Den 30 januari 2025 presenterade finansmarknadsminister Niklas Wykman en lagrådsremiss som föreslår att endast banker ska få erbjuda konsumentkrediter.
Innan en ny lag kan antas av riksdagen måste den granskas juridiskt. En lagrådsremiss är ett steg där regeringen skickar sitt förslag till Lagrådet – en juridisk expertinstans som bedömer om förslaget är förenligt med grundlagen och rättssäkerheten. Även om Lagrådet endast ger rådgivande yttranden, följer regeringar oftast deras rekommendationer.
Förslaget beskrivs som en reform för att stärka konsumentskyddet – men är det verkligen det?
Vad är planen?
Regeringen vill med denna lagändring:
Upphäva den nuvarande lagen
– Lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter, som tidigare tillät även mindre aktörer att lämna konsumentkrediter, ska upphävas.
Införa ett strikt tillståndskrav
– Endast svenska eller utländska kreditinstitut – alltså banker och kreditmarknadsföretag som redan uppfyller höga krav på kapital, organisation och tillsyn – får driva näringsverksamhet med syftet att lämna eller förmedla krediter till konsumenter.
Öka konsumentskyddet
– Genom att begränsa kreditgivningen till aktörer med robust tillsyn minskar, säger man, risken för osund kreditgivning och överskuldsättning. Detta ska leda till tydligare villkor och en noggrannare kreditprövning.
Min kommentar: Hör du själv hur det här låter? Att banker skulle vara en sorts moralisk sista utpost?
Tidsplan
– Förslaget föreslås träda i kraft den 1 juli 2025, med en övergångsperiod fram till utgången av juli 2026 för företag som redan hade tillstånd enligt den gamla ordningen.
Vilka förändringar sker på marknaden?
Marknaden omstruktureras:
– Konsumentkreditinstitut som erbjuder snabblån som tidigare opererade under lägre krav tas bort från kreditmarknaden.
– Endast kreditinstitut med strikt tillsyn och robusta kapital- och organisationskrav fortsätter att erbjuda konsumentkrediter.
Regelverket förändras:
– Ändringar i flera lagar (bland annat kreditupplysningslagen, lagen om utländska filialer, bank- och finansieringsrörelselagen, offentlighets- och sekretesslagen samt lagen om verksamhet med bostadkrediter) införs för att säkerställa att alla aktörer som lämnar krediter gör det under samma strikta villkor.
Ökat konsumentskydd och transparens:
– Tydligare kreditvillkor och mer stringent kreditprövning förväntas minska risken för ohållbara krediter och därmed överbelåning.
Risk för minskat kreditutbud:
– Med färre aktörer på marknaden kan vissa grupper få svårare att få tillgång till krediter – en avvägning mellan ökat skydd och kreditutbud.
Banker vs. konsumentkreditinstitut – vad skiljer dem åt?
Kreditinstitut (Banker och kreditmarknadsföretag):
– Strikta krav på kapital och organisation: Dessa aktörer måste uppfylla höga krav på eget kapital samt ha en robust och reglerad verksamhetsstruktur.
– Omfattande tillsyn: De regleras av bank- och finansieringsrörelselagen och följer strikta kreditprövningar, vilket leder till förmånligare villkor för låntagare.
Konsumentkreditinstitut (Snabblåneföretag):
– Lägre krav på kapital och organisation: Dessa företag har en enklare inträdesbarriär och behöver inte uppfylla samma finansiella standarder som kreditinstitut.
– Högre räntor och risk: För att kompensera för den ökade risken tar de ut betydligt högre räntor, vilket kan leda till att konsumenterna fastnar i dyra krediter.
– Aggressiv marknadsföring: Många snabblåneföretag riktar sig till unga eller ekonomiskt sårbara grupper, ofta med marknadsföring som lovar snabb och ”enkel” kredit utan traditionella kontroller (t.ex. ”ingen UC”).
Edit 2025-03-26: I min ”upprördhet” och tolkning där jag läste in lagrådsremissen baserat på den felaktiga tanken att bankerna på något sätt skulle vara moraliskt överlägsna blev jag blind inför självklarheten varför detta införs. Det är såklart eftersom låneförmedlare och långivare ringer runt som galningar och uppmanar folk att låna pengar, köper information om tidigare låntagare och gör utskick och ringer upp och försöker övertyga redan utsatta grupper och att det i själva verket är detta man troligtvis vill komma åt. Rätt ska vara rätt! Efterföljande text ska läsas med detta i åtanke. Bankerna är fortfarande inte moraliskt överlägsna, men man får med ens en förståelse för lagrådsremissen när man har denna tilläggskommentar i åtanke.
Nu återstår den stora frågan: Är detta verkligen för konsumentens bästa?
I min tidigare diskussion ifrågasatte jag varför snabblån ständigt fick all kritik, medan bankernas stora konsumtionslån ofta förblev osynliga. Med det nya förslaget ser vi en intressant vändning:
Sedan när blev bankerna en symbol för rättvisa istället för absolut makt?
Om lagarna i övrigt följs – varför ska utlåningen begränsas när bankerna inte sitter på någon högre moral? Det här är en fråga att fundera över: Är det verkligen konsumentskyddet som stärks, eller är det en strategi från bankernas sida att samla alla konsumenter under sitt paraply?
Den officiella motiveringen för lagförändringen är att stärka konsumentskyddet och förhindra osund kreditgivning. Men om vi granskar historien, ser vi att banker själva varit inblandade i omfattande skandaler – från Swedbanks penningtvätt i Baltikum till Nordeas roll i Panama Papers.
Om bankerna har en så fläckig historik, varför ges de nu monopol på kreditgivning? Är det verkligen ett skydd för konsumenten, eller är det en strategisk maktförskjutning där de stora aktörerna stänger ute mindre konkurrenter?
Historiskt sett har centralisering av makt sällan lett till bättre villkor för vanliga människor. Om det här verkligen handlar om moral – varför ser vi då inte samma inskränkningar för blancolån och kreditkort med skyhöga räntor?
Detta är frågor vi borde ställa oss innan vi accepterar narrativet om att banker plötsligt skulle vara de enda som kan bedriva ansvarsfull kreditgivning.
Frågor som dyker upp
1. Är detta verkligen ett skydd för konsumenten eller en kartellbildning?
Genom att begränsa kreditmarknaden till endast banker skapas en oligopolstruktur där ett fåtal aktörer får monopolliknande makt. Är detta verkligen i konsumenternas bästa intresse, eller handlar det om att stärka bankernas ställning på bekostnad av valfrihet?
2. Hur skiljer sig detta från andra branscher där konkurrens anses vara en nödvändighet?
I de flesta sektorer anses konkurrens vara en garant för innovation, bättre villkor och prispress. Varför väljer man motsatt strategi här?
3. Varför skulle banker plötsligt vara ansvarsfulla?
Finanskrisen 2008 visade hur banker deltog i osund kreditgivning, vilket ledde till en global ekonomisk kollaps. Om banker misslyckats med ansvarsfull kreditgivning i stor skala, varför anses de nu vara bättre än mindre aktörer?
Historiskt sett har svenska banker varit inblandade i flera penningtvättsskandaler som ifrågasätter deras moraliska integritet.
Swedbank och penningtvätt i Baltikum
Mellan 2007 och 2015 slussades minst 40 miljarder kronor mellan misstänkta konton i Swedbank och Danske Bank i Baltikum. Dessa transaktioner indikerar omfattande och systematisk penningtvätt inom Swedbank under nästan ett decennium.
Nordea och offshore-läckorna
Nordea har flera gånger pekats ut i samband med internationella penningtvättsskandaler. I samband med ”Panama Papers” och ”Paradise Papers” avslöjades att Nordea hjälpt kunder att etablera offshore-bolag i skatteparadis, vilket möjliggjorde skatteflykt och potentiell penningtvätt.
4. Är problemet snabblånen, eller är det människors ekonomiska situation?
Är det verkligen snabblånens existens som är problemet, eller är det att människor är så pressade ekonomiskt att de behöver dem? Varför diskuteras inte de underliggande orsakerna – t.ex. låga löner, skatter och levnadskostnader?
5. Blir en bank mer ansvarsfull bara för att den är stor?
Bankerna har expertjurister och algoritmer som maximerar vinsten. Finns det några skäl att tro att de skulle vara mindre exploaterande än små kreditbolag?
6. Varför får banker sätta räntor på kreditkort och blancolån utan samma kritik?
Kreditkortsräntor ligger ofta på 15 – 25 % och blancolån på 10 – 20 %. Om hög ränta är problemet – varför särbehandlas snabblånen?
7. Är detta ett exempel på hur staten och banker smälter samman?
Lagändringen ger bankerna ensamrätt på konsumentkrediter. Är detta ett exempel på corporate statism där staten gynnar de stora aktörerna?
8. Vad händer med de som inte kvalificerar sig för bankernas krediter?
Bankernas kreditprövning är striktare. Vad händer med de människor som inte på något sätt kan få lån?
9. Har vi lärt oss något av tidigare centraliseringar?
Historiskt har centralisering lett till monopolmissbruk och orättvisa system. Finns det något som tyder på att denna centralisering av kreditmarknaden skulle leda till ett annat resultat?
10. Om det är moral man är ute efter – varför inte gå hela vägen?
Om argumentet är att skydda konsumenten från sig själv – varför förbjuds inte även högkostnadskreditkort och dyra blancolån? Varför är det just de mindre aktörerna som drabbas, medan storbankerna får fortsätta sin verksamhet ostört?